Väggen

Okej. Kanske man inte är superwoman i alla fall. Jag erkänner, under kvällens träning gick jag in i den så kallade väggen. Energin var slut. Benen kändes tunga. Mjölksyran brände och pulsen skenade till en början för att sen inte orka sig upp även om resten av kroppen kämpade på.
'
Började redan på spinningen, jag tog ut svängarna i de tre, fyra första låtarna. Fattade inte riktigt upplägget med att köra så många låtar som uppvärmning så min träning startade lite tidigare än vad instruktören kanske hade planerat. Då vi sen började köra träningslåtarna var min puls redan väldigt hög och jag kunde varken fysiskt eller mentalt hålla min vanliga intensitetsnivå. Nåja. Skam den som ger sig och efter mycket vridande av och an på moståndet och en hel del inre motstridiga dialoger kom jag genom passet.
'
Egentligen borde jag väl ha stuckit efter det men attacken hölls ju om en halvtimma. Och att se alla byta om och förbereda sig inför den medan man själv är på väg hem är helt enkelt alltför svårt att smälta för en attackgalen människa som jag så det blev ett snabbt klädombyte och så var man där i kön igen och väntade. Kändes inte så tungt i kroppen just då. Kanske den var återhämtad tänkte dumma jag, för alla vet ju att kroppen återhämtar sig på 15 minuter *NOT*.
'
Då musiken körde igång och jag tog de första stegen kände jag nog minsann att jag levde. Koncentrationen var nånstans i Långbortistan, benen levde ett eget liv och inte ens armarna ville samarbeta. Sen började magen också kurra som om jag inte hade nog med koncentrera mig på alla mina övriga kroppsdelar. Fast hursomhelst är Bodyattack alltid Bodyattack och även om det var jobbigt, tungt och mentalt påfrestande att kämpa för varje rörelse, hopp och steg fanns ändå glädjen nånstans där mitt bland allt det jobbiga. 60 minuter tickade förbi ganska snart och även om jag kanske inte kan påstå att jag var sådär sprudlande lycklig och energisk efteråt vandrade jag ändå ut med ett leende på läpparna. Attack in my <3
'
Historien efter träningen är bara desperat. Kroppen skrek vila, mat, vila, mat så inte ens en 20 minuters bilfärd var att tänka på. Istället blev nästa stop Subway haha. Efter en 30cm jäkel var jag fortfarande helt dödshungrig så middagen fick fortsätta hemma. Nu börjar kroppen småningom lugna ner sig och jag har planerat horisontalt läge resten av denna kväll och morgondag. Verkar som att även jag måste vila ibland...
Men gott var det iaf. haha ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0