Ändrade planer och ett lyckorus
Satt och tummade fram och tillbaka på mina funderingar kring att åka till Nykarleby på en heldags föreläsning (8h allt som allt) med Jonas Colting. Känns så otroligt lockande och roligt men att köra hela vägen fram och tillbaka till Nykabi i regnet ensam fick mig att börja tveka. Speciellt nu då älgjakten är igång och det blir så otroligt mörkt på kvällarna. Knappt så man ser nånting då man kör! Så ja, jag tror det lilla äventyret faktiskt får vänta, det kommer nog fler chanser till liknande evenemang :)
.
Istället tror jag att jag hoppar i bilen och kör den något kortare sträckan till Vasa och gymmet. Tänkte prova mig på lite intervaller på bandet. Hur långa och hur snabba måste jag bestämma där på plats. Det är omöjligt att veta hur dagsformen är förrän man står där och bandet börjar rulla. Någonstans skulle några tusingar kännas gött, men efter förra veckans totalflopp (som hade sina naturliga orsaker (WBN)) är ju självklart självförtroendet slaget i botten. Men men, är huvudet dumt får kroppen lida I guess..
.
Benen har iaf. varit ute på två turer sedan i lördags och även om de senast igår ännu kändes styva, speciellt efter min egen tretimmars träningsrumba för medborgarinstitutet pinnade de på bra. Jag tog dock inte med någon klocka så jag har ingen aning om tider, hastigheter eller distanser. Vill bara känna njutning i varje steg jag tar, precis så som jag nästan alltid gör. Lördagens kamp vill jag helst glömma. Lyckades också riktigt bra och de sista kilometrarna kände jag den välbekanta lättheten, ben som bara vill ha mera, en fart som bara växte och ett leende som bara blev större med varje steg. DET kändes helt underbart!
.
För övrigt känns livet väldigt simpelt och lätt just nu. Jag blir brusande glad över småsaker, drömmer om hur mitt framtida liv kommer se ut och känner mig lite småpirrig över allt som komma skall; umgänge med goda vänner, shopping, utekvällar osv. Jag känner mig lycklig över att vara tillbaka i Österbotten, över att jag snart kommer få börja jobba och över att det nog trots allt finns en mening med allt som händer! Jag kanske låter på tok för positiv men vet ni, jag måste få vara det nu för just nu ser jag inget negativt omkring mig och det tänker jag minsann njuta av! :)
Omstart
Tänkte försöka mig ut på en liten joggingrunda med hunden nu på förmiddan, väntar bara på dubbelfrukosten att smälta haha. Jag är bra på att äta iaf. ;) Fast vilandet gick ju hur bra som helst! Kom till och med på mig själv att smånjuta av den mellan varven! Sen har jag också en hel massa annat som snurrar i tankarna just nu så fokusen är inte riktad på enbart träningen och det gör det hela mycket lättare.
-
Ikväll har jag också mina egna jomppår. En mer aerobicinspirerad timme, en timme kettlebells och en timme pilates. Ska försöka att ta det så lugnt som möjligt där också. Kroppen och psyket är tillräckligt stressat som det är. Imorgon ska jag ta ett lugnt joggingpass igen har jag tänkt och sen min egna aerobic på kvällen. Torsdan blir det eventuellt något på förmiddan också för sen drar jag på föreläsning hela dagen till Nykabi och Jonas Colting! :) Sen ifall jag känner kroppen pallar ska jag ta mig till gymmet och göra något intensivare än jogging på fredan hehe :P Helgen har jag inbokad för fest så lördagsträningen blir igen lågintensiv och på söndan tar jag ännu en vilodag! Klappar mig själv för axeln ifall jag får till det!
-
Ha det bra!!
Sju sjöar
Igår avverkade jag mitt andra halvmaraton, denna gång i skog och mark. Terrängen tyckte jag personligen var tuff. Många backar och häftiga nerförslut, vått och slaskigt på många ställen (tänkte falla flertal gånger) och sen var sträckan lite halvhjärtat utmärkt om man frågar mig. Detta resulterade också i att jag sprang fel två gånger.
.
Som grädde på moset, eller det egentligen allra värsta var väl att kroppen verkligen motarbetade mig heeeela vägen. Från km 1 till km 21 kämpade jag huvudlöst mot trötthet, negativa tankar och funderingar på att bryta. Jag fick inte flow någonstans och varje kilometerskylt kändes som en evighet borta. Inte ens då endast två kilometer återstod kunde jag tänka positivt, m.a.o. var jag nära att bryta så gott som vid mållinjen...så inte likt mig!
.
Jag stannade och gick vid saftstationerna, gick på sista backen, kämpaglöden var liksom i botten. En jäkla envishet tog mig ändå hela vägen runt och som tack fick jag en sjätteplats, en helt ok tid och en hårtork haha. Nej men seriöst, såhär tungt här löpningen aldrig gått förut. Det var banne mig en erfarenhet!
.
Från och med nu ska jag först och främst börja vila, åtminstone en gång i veckan ska jag hålla mig totalt träningsfri. Jag ska inte kuta intervaller eller spinna dagen före raceday liksom och tro att kroppen klarar vadsomhelst! Jag ska i oktober hålla tre lättare träningsveckor. Jag ska satsa på ÅTERHÄMTNING! För tro mig, efter gårdagens lopp har också mina duracellbatterier slocknat och jag håller fortfarande på och försöker bli människa igen. Det är verkligen INTE så löpning skall kännas! PUNKT
.
Som grädde på moset, eller det egentligen allra värsta var väl att kroppen verkligen motarbetade mig heeeela vägen. Från km 1 till km 21 kämpade jag huvudlöst mot trötthet, negativa tankar och funderingar på att bryta. Jag fick inte flow någonstans och varje kilometerskylt kändes som en evighet borta. Inte ens då endast två kilometer återstod kunde jag tänka positivt, m.a.o. var jag nära att bryta så gott som vid mållinjen...så inte likt mig!
.
Jag stannade och gick vid saftstationerna, gick på sista backen, kämpaglöden var liksom i botten. En jäkla envishet tog mig ändå hela vägen runt och som tack fick jag en sjätteplats, en helt ok tid och en hårtork haha. Nej men seriöst, såhär tungt här löpningen aldrig gått förut. Det var banne mig en erfarenhet!
.
Från och med nu ska jag först och främst börja vila, åtminstone en gång i veckan ska jag hålla mig totalt träningsfri. Jag ska inte kuta intervaller eller spinna dagen före raceday liksom och tro att kroppen klarar vadsomhelst! Jag ska i oktober hålla tre lättare träningsveckor. Jag ska satsa på ÅTERHÄMTNING! För tro mig, efter gårdagens lopp har också mina duracellbatterier slocknat och jag håller fortfarande på och försöker bli människa igen. Det är verkligen INTE så löpning skall kännas! PUNKT
Lever i en känslostorm
Om man lyssnar på gamal 80-tals klassiker och både är överlycklig och ledsen på samma gång lever man verkligen i en känslostorm. Längesedan jag kände såhär sist. Huuadå, fast på ett vis är det samtidigt roligt. Jag är en känslomännska, så klart att jag gillar då det händer allt möjligt i kropp och knopp och man har mer än bara det allra mest vardagliga att tänka på!
-
Nåväl, nog om mitt privatliv.
-
Träningen går helt hyffsat trots att jag ibland har svårt att fokusera p.g.a. alla tankar. Om man bortser från passet efter WBN, det var verkligen allt annat än bra och optimalt höhö. Gårdagens intervaller i Botniahallen med bästaste vännen gick dock mycket bättre! Körde en stege beståede av 200-400-600-800-600-400-200 och sen 5 snabba 80-rusher. Kändes bra att få lite fart på benen inför söndagens lopp även om det kanske kom lite väl tätt inpå. Nåja, min återhämtning är sällan något att klaga på så månne det inte ska gå för det ;)
-
Idag startade jag upp med en kortare morgonlänk för att känna på benen. Lite slitet kanske men inget oöverkomligt. Senare idag ska jag också köra ett pass åttiotalsspinning på gymmet. Det får dock bli ett ganska lugnt sådant för jag är trots allt ingen övermännska trots att jag ibland vill tro det ;) Sedan strech och självmassage and I'm so fit for fight ;D Eller ja, dom har lovat regn och blåst imrn så får se..huvudsaken är som alltid att jag tar mig runt. En bra tid är mer en bonus än regel. För oavsett vad så är löpningen i främsta hand en NJUTNING för min kropp och själ, jag är ett med den då jag rör mig längs med vägarna och den om något för inte bli en prestationsgrej. Allt för många saker i mitt liv är det redan från förut och jag ser helst därför att löpningen står utanför detta! :)
-
Moikka!
Sleeping beauty
Efter onsdagens WasaByNight känns det verkligen som kroppen tagit ut semester. Trött, slö och allmänt ur form trots en ej så stor alkohol-mängd och en massa slöande. Vet inte vad som tagit åt den men högst troligen blev den bara chockad över sömnbristen och adrenalinkickarna som jag sällan bjuder den på nattetid haha. De flesta av mina kickar får den ju under träningstid ;)
.
Nåväl. Efter långpasset före WBN, som för övrigt kan likställas med en enda stor RUNNER'S HIGH om man bortser från ösregnet har jag alltså ännu inte hittat flytet igen.
.
Igår försökte jag mig på intervaller (I'm stupid I know) eftersom jag tyckte kroppen var hur pigg som helst då jag åkte. Det var den dock INTE, utan istället låg pulsen skyhögt samtidigt som benen krampade och allt bara kändes jävligt FAIL! Kanske jag borde lyssna på dedär med att inte träna dagen efter...
.
Idag ska jag iaf. göra nytt försök. Har inbokat en träningsdejt i Botniahallen! Vi får se om kroppen är samarbetsvillig. Just nu känner jag mig fortfarande som en urvriden trasa, men men, håll tummarna! Skulle nämligen vilja få in lite fart i benen före jag springer halvmaran på söndag ;)
Wish me luck!
Ikväll smäller det. Mina första egna träningsklasser går av stapeln! Cirkelfyss, kettlebell och pilates. Himmel vad kul det ska bli! Och framförallt SUPERSPÄNNANDE! Efter alla år är det JAG som står på den "andra sidan" och instruerar andra till det som får mig att leva, njuta och älska jordelivet snäppet mera än annars! Bring it!
.
Vad gäller min egen träning startade jag dagen något trögt. Kroppen var trött igår på kvällen. Riktigt jäkligt utpumpad. Antar att förkylningsresterna ännu spökar samt det faktum att attacken och spinningen lämnats bort på sistone till förmån för löpningen. Och kroppen är ju ganska snabb på att anpassa sig efter rådande omständigheter, m.a.o blev den rätt chockad av alla moves och pulstoppar som jag bjöd den på igår.
.
Nåväl. En vanlig tisdag skulle jag ha stuckit upp till gymmet och bränt av några intervaller på bandet. Men eftersom dagens körsaldo ändå kommer hamna på ca 120km då jag har en bit att köra till mina kvällspass valde jag att stå över denna gång. Dessutom kändes varken psyke eller fysik tillräckligt starkt för någon intervallträning. Velade ett bra tag därefter på om jag överhuvudtaget skulle ta mig ut på en runda, om det ens var värt ett försök liksom. Jag var verkligen INTE taggad.
.
Till slut övertygade jag mig själv om att åtminstone ge det en chans. På med dojjorna och ut i blåsten! Första fem kilometrarna gick trögt. Fartmässigt har jag ingen aning om var jag låg men benen kändes stumma, pulsen hög och andningen ansträngd. Det var mestadels motvind första biten och de negativa tankarna höll på att äta upp passet till fullo. Då jag äntligen fick lite sidovind och tidvis också medvind kändes dock allt genast mycket bättre och pulsen lugnade ner sig litegrann. Benen började pendla ordentligt och jag smålog lite för mig själv. Jag är ju ALLTID trögstartad, så även denna gång. Måste bara lära mig att jag funkar så och inte tänka på att avbryta bara för att första fem kilometrarna känns som att bestiga Mount Everest.
.
Som sagt, benen pinnade på duktigt och jag kom på mig själv att driva på farten ännu lite till. Lika bra att få till ett fint snabbdistans-pass då det ändå tycktes gå helt okej trots allt. Hade dessutom inte så mycket tid, eller lust för den delen heller för något långpass, samtidigt som en vanlig jogg kändes smått onödig. Så snabbdistans blev det. Höll ett ganska bra tröskeltempo tycker jag och mjölksyran hölls just och just borta, förutom i sista backen då det började bränna en aning. Som tur är finns ett nerförslut bakom varje backe som ger tillbaka vad man satsat uppför hehe!
.
Saldot blev strax över 10km om man räknar med nedjoggen, 9,9 om man räknar enbart träningsdistansen. Hade ingen klocka så någon exakt tid fick jag inte men någonstans kring 45 minuter, kanske lite under, kanske lite över. Men hursomhelst. Med tanke på den bristande motivationen, blåsten, förkylningen och gårdagens träningsdusch är jag helt nöjd. Imorgon tror jag dock löparbenen får nöja sig med en lugnare fart. Sen skall jag också försöka hinna få in ett intervallpass före halvmaran på söndag. Lite snabbhet är aldrig fel liksom...för någonstans finns ju drömmen om att inte bara springa långt, utan snabbt också ;)
Tråkighetsfenomen
Okej, var ska jag riktigt börja?
.
Jag har:
- anmält mig till Stockholm marathon 2012
- beställt en ettårs-prenumeration på Runner's world
- ätit nötter tills jag fått ont i magen
- bitit ner varenda liten nagelstump på alla mina tip fingrar
- bestämt mig för att springa "Sju Sjöar" kommande söndag
- läst bloggar i på tok för många timmar
.
Efter alla anmälningar och beställningar är jag nu därför jäkligt fattig. Dessutom har jag ont i magen och fingrarna. Jag är också lite smånervös inför helgens lopp förstås och därtill något så in i helvete RASTLÖÖÖS! Gaah, ge mig 10 oktober och jobb NU tack! Eller gör åtminstone så klockan går lite fortare så jag kan bege mig mot stan. I'm ready to ATTACK!!
Botnialöpet 2011
Som ni kanske förstår kunde löparhjärnan inte bara ge upp utan att ens ha försökt. Med eller utan förkylning.
.
Så väckarklockan ställdes på 5.45 och utan ett uns av trötthet flög jag upp ur sängen då den väl ringde. I med frukost, som för den delen kändes ganska motbjudande efter all mat man trugat i sig under gårdagen, men det gäller att vara laddad sägs det så i med mera bara! Siktade på att vara på plats då tävlingskansliet öppnade, dvs. kl. 8.00. Två timmar före start. Rikligt med tid att utforska området alltså och få en bra översikt över hur dagen skulle fortlöpa. Har ju aldrig varit till Norrvalla förut så ordentliga tidsmarginaler kändes vettigt. Stress är något man minst behöver inför ett lopp.
.
Nåväl. Kroppen kändes helt bra sålänge man ej tänkte på huvudet haha. Den där tunga känslan och bränningarna bakom ögonen satt fortfarande i, även om halsen faktiskt hade gett med sig nästan helt. Nåja, ett försök skulle jag ändå ge det hela och om allt gick väl skulle jag jogga mig runt de 16 kilometrarna.
.
Under uppvärmningen kände jag en viss värme sprida sig i kroppen men inte p.g.a. rörelserna vi gjorde utan en något mer förkylningsaktig värme som sedan blossade ut i lätta rysningar och huttringar. Försökte känna på pannan om jag hade feber men det var ju förstås omöjligt att säga där jag stod just då.
.
Startskottet gick och iväg for jag gladeligen med de andra. Ut på vägen och rätt in i blåsten. Första kilometern kändes faktiskt tung och jag övervägde om jag skulle bryta loppet och åka hem och sova istället. Men sen ändrade jag mig och övertalade benen att pendla åtminstone till första vätskestoppet 3 km bort. Efter de tre kilometrarna jagade jag dock 6 km och sedan 10 km osv. Jag hade med andra ord kommit igång och att bryta loppet fanns inte i åtanke! Great!
.
Banan var också jättekul att springa, iaf. de partierna som gick genom skog och mark. Att leka vilde är ju en av mina stora hobbyer ;) Backarna var dock inte att leka med men återhämtningarna i nerförsbackarna räckte mer än väl till att transportera all överflödig mjölksyra och med tanke på att jag inte backtränat de senaste 6 åren fungerade systemet utomordentligt!
.
Någonstans efter 10km började jag dock själv märka att jag brassat på farten ganska ordentligt jämfört med starten och jag började fundera om det skulle hålla ända fram. Vägen var dock jämn, platt och fin så det kändes som en bra idé. Att de sista fem kilometrarna sen skulle gå genom skogen igen visste jag ju inte då haha. Kanske lika bra!
.
Något annat som dock började ge sig till känna var magen! Fan också tänkte jag! För oavsett om jag siktar på en viss tid eller inte har jag banne mig inte tid att rännskita längs med vägen!! Inte under ett lopp iaf.! Fast då det kniper så kniper det och då har man inte så många val. Tre kilometer före målet fick jag ge magen några sekunder och sen vidare. Tur att man inte är fin i kanten och att man löpte solo mestadels av vägen ;)
.
De allra sista kilometrarna blev trots "ventileringen" ganska så tuffa. Farten, underlaget och backarna hade gjort sitt och icke att förglömma, förkylningen. Då jag inte hade någon klocka på mig hade jag dock ingen aning om tider, farter eller nånting och gissade på att jag låg någonstans i mitten av startfältet. Då jag var 10 meter från målet förstod jag att jag var hack i häl på trean och fyran. Det var dock försent att spurta just då och jag fick nöja mig med en fin femte plats med sekunders marginaler till pallen.
.
Nåväl, detta räckte mer än väl och jag var både chockad och nöjd över vilken prestation jag lyckades utföra mot alla odds. Halvmaran kantades ju av en sjuk vad, botnialöpet av en förkylning..jag undrar vad jag får brottas med till nästa lopp :P
.
En sak är dock säker; jag älskar verkligen löpningen och de upplevelser den ger mig, mina kropp är helt fantastisk, mina ben är suveräna på att leverera då det gäller och terränglöpning är något av det roligaste jag hittills provat på!
.
Tack för mig och njut av helgen!
.
(bilden tagen från botnialopet.fi)
Fullt ös medvetslös!
Orden snurrar runt i skallen på mig, benen pirrar och kittlingarna i maggropen går inte att ta miste på. Jag vill, ååh vad jag vill! Springa tills benen inte längre bär, tills lungorna inte orkar förse kroppen med syre mera, till världens ände, ja helst ännu längre, snabbare, starkare!! Åååh vad jag vill!!
.
Tyvärr finns det ju något som kallas flunssavirus runtom oss och som sätter stopp för mina drömmar och cravings!! Morgondagens Botnialöp (om det blir av för min del) kommer joggas bort. Hur jag än pusslar och tänker är det den enda långsiktiga utvägen. Fullt ös medvetslös-tänket funkar inte just nu, hur gärna jag än vill! Rekordtider och maxningar går alltså bort och istället ska jag försöka få ben och huvud att samarbeta för att få en lugn och behaglig fart. Låååångsamt låååångsamt...trååååkigt....trååååkigt....
.
Men som sagt, för att jag ens ska få till detta måste jag få en godkänd nattsömn, en fortsättningsvis feberfri tillvaro och helst en totalt symptomfri hals! Jag har ca 12h på mig att repa mig! Så nu hårdkör vi; glögg, panadol, stickastrumpor, fleecetröja, bastu och choklad i mängder, får ju liksom inte glömma bort kolhydratuppladdningen haha ;)
Blä, usch, fy!!
Mitt immunförsvar är kanske inte oövervinnerligt i alla fall. Har de senaste dagarna känt att något är på gång i kroppen och att jag inte är mitt rätta jag riktigt. Då jag tänker efter var signalerna redan där i måndags även om jag inte uppfattade dem just då. Men nog funderade jag lite över varför måndagens rövarpass ändå kändes så pass mycket i jämförelse med annars och varför intervallerna i tisdags tog på mer än väntat. Skitpasset i onsdags var mest trötthetssymptom tänkte jag och chillade extra mycket inför gårdagens snabbpass. Då pulsen ändå kändes på tok för hög, samtidigt som svetten lackade som aldrig förr började jag dock fundera på om det ändå inte är något annat än trötthet och allmän formsvacka som spökar. Speciellt med tanke på att den vanliga energin som annars alltid pyr i mig inte alls visat sig den senaste veckan...
.
Och inatt blev jag ganska så övertygad om att det är någon slags förkylning som gror i kroppen. För det första hade jag en slags oro i kroppen som gjorde det svårt att somna. För det andra började halsen klia och kittla. För det tredje vaknade jag av en slags molande värk/känsla i ljumskarna och varenda muskel kändes också öm för den delen. Huvudet och ögonen är också lite halvtunga och illamåendet går inte att ta miste på. FAAAAAAN säger jag bara! Det är ju BOTNIALÖPET imorgon...ska jag liksom tvingas avstå från det nu eller vaddå?? Någon feber har jag iof. inte men lärdom från förra vintern säger att jag ändå inte ska ta så lätt på symptomen om jag inte vill ligga i 40 graders feber igen...
.
Bläää :(
Viloläge intas
En mysjogg hade jag tänkt...
...fick en jogg from hell för att vara ärlig!
Tror bestämt det börjar tyda på förkylningssymptom som gror i kroppen.
Kallsvettig, illamående och kraftlös i hela kroppen. Sämre matlust, lättare sömn och en känsla av obalans.
Dessutom en brännande känsla i ögonen och tung känsla i huvudet. Precis som före min vinterförkylning förra året alltså!
Nåja, som tur är går vägarna här i Malax i alla möjliga riktningar och bildar riktigt fina nätverk som är mer än välkomna då man verkligen behöver korta av rundan och komma hem FORT!! Nu blir det horisontalt läge fram till eftermiddan. Sen får vi se vad som händer och hur kroppen reagerar. Jag blir ledsen på riktigt ifall Botnialöpningen på lördag måste ställas in :'(
Keep you fingers crossed for me, kramar!
1000 meter x 6
Intervaller stod på schemat idag! Eller egentligen har jag ju inget schema men ja, det lät bra att börja ett inlägg med dom orden! ;)
.
Hursomhelst. Hade tänkt mig lite intervaller då som sagt, eller närmare bestämt 6 st. Eftersom jag löpte på band idag kunde jag även på förhand bestämma fart och lutning. Så sex stycken tusingar i 3.50-4.00min/km med 1,5% lutning. Lutningen kör jag mest för att man på rullband tappar faktorer som annars påverkar löpningen såsom fartvind, naturliga upphöjningar och ojämna underlag som endast går att få utomhus. Nåja, 90sekunders vila mellan dragningarna och förstås en uppvärmning och nedvarvning på det.
.
GRYMT pass var det i alla fall. Är alltid lika nervös och skeptisk till om jag klarar mina intervallpass. Dels för att självförtroendet sviktar något, dels för att det inte är så lätt att alla gånger peppa sig själv då det känns tungt och mjölksyran börjar bubbla i benen. Men idag kändes det ändå lätt och ledig på nåt sätt. Första intervallen var kanske tyngst då benen tvingades hitta en snabbare rytm än vanligt. Men efteråt...det gick mest av bara farten. Då jag var klar med alla sex började jag t.o.m. räkna minuterna och verkligen se så jag hade genomfört dem alla. Det hade ju gått så himla fort! Jag valde ändå att avsluta passet precis där som planerat. För även om man inte faller av bandet i ren trötthet vet jag att detta är mer än tillräckligt åt mina ben för idag. Herregud, var ju senast 5 år sen jag sprang tusingar på det här viset!
.
Nån timme efter passet knackade tröttheten mycket riktigt på och även magen blev lite orolig efteråt. Några energitankningar senare börjar dock trötthetssignalerna ge med sig och känslan av kraft och energi återvänder sakta men säkert. Det är faktiskt något som jag fullkomligt älskar med min kropp och hela mitt system - min snabba återhämtning (och ämnesomsättning). Ut med gammalt slagg och in med ny energi, that's the way I roll baby! ;D
.
Vad morgondagen bjuder på återstår att se. Hjärnan och benen säger LÖPNING. Vädret säger ÖSREGN. Kanske det går att kombinera? För vad slår egentligen en riktigt lång länk i ösregn som avslutas med en lång varm dusch och bastu? Knappast nånting!
.
Så jag antar ni ser mig i löpspåret, adios! :)
Chock
Efter två lite lättare träningsdagar, ganska mycket löpning och massa chillande då jobbet tagit slut var det minst sagt en liten småchock för både kropp och psyke att dra igång träningsveckan igen.
.
Bodyattack 74 bjöds det på på Ladyline idag och jävlar vilket pass.
För visst, löpning kan vara tufft. Speciellt då farten blir hårdare eller distanserna längre.
Men knälyft, hopp och utfall ger mjölksyra som attan ska ni veta och fort går det.
Inte många minuter man måste hålla på med andra ord för att det ska svida ordentligt!!
.
Jag hade dessutom kickstartat med en ordentlig progressiv uppvärmning på crosstrainern och ett mördar core-pass på gymmet, som jag dessutom kompletterade med lite övningar för övrekroppen! Inte konstigt energin börjde lacka mot slutet av attacken...
.
Som tur är finns det möjlighet att handla både bars och recovery-drycker på plats! Sen var jag fit och fight igen..eller typ :P
.
Spinning 45 minuter - hell yeah!
Kanske inte världens mest energiska pass. Benen var trötta vid det laget. Men ändå!
Kickstartat veckan med råge har jag iaf. gjort! Kroppen har vaknat och nu i efterhand är jag inte ens trött! ;D
.
Gonatt!
Skaka rompaah!
Lördagskvällen utynnade i (återigen) en utekväll på allas vårt Oliver's inn i Vasa. Musiken var väl sådär med feelisen på topp. Det är något med mig och musik. Jag får såna energikickar att jag knappt klarar av att kontrollera mig själv känns det som. Timmarna svishar iväg och takterna sprider sig till varje lite nerv i kroppen - UNDERBART!
Kompressiontights!!
.
Passade också på att anmäla mig till två föreläsningar igår; "Den nakna löparen" och "Den nakna hälsan". Jonas Colting är föreläsare och dessa äger rum i Stjärnhallen i Nykarleby. Någon som ska dit? För jag har ingen aning som helst var denna hall ligger haha. Får hoppas man hittar fram sen den 29. Anyway kommer det bli helt AWESOME så jag väntar med stor spänning och förväntan kan jag lova!
.
Idag har jag inte så stora planer. Så snart frukosten lagt sig lite ska jag dra en kort återhämtningsjobb med bästaste Fiavoffsen. Sen tänkte jag återigen köra lite prehabövningar, massera benen från topp till tå och kanske också gå i bastun. Återhämtningsdag som heter duga med andra ord!
.
Har dessutom inhandlat ett par nya älsklingar som verkligen känns störtsköna och värda varenda liten slant jag gav för dem! -->
Kompressiontights!!.
Mer om dessa senare då jag hunnit testa dem under några löprundor och kan utvärdera dem lite mera!
.
Men nu ska jag fortsätta min söndag. Ha det bra alla! :)
Den långa länken
Blev ca 20km tippar jag på ett ungefär idag. En bra bit under två timmar på helt nya skogsvägar. Härligt härligt. Lite prehab-övningar som stärker höftpartiet och motverkar bl.a. löparknä hann jag också med. Helt otroligt vad lite specifika övningar och strechar kan göra för ömma ben! Jag är i extas ;)
.
Dock måste jag medge att passet ändå var lite tyngre än vad det borde vara. Pulsen lite för hög och benen svårväckta. Dags att vila lite och köra lättare några dar framåt med andra ord. Jag har trots allt legat på ganska hög växel ett tag nu. Kroppen behöver återhämtas också nångång.
.
Utöver träningen har jag haft en väldigt produktiv dag.
Jag har fixat här hemma, pantat vårt flaskberg, handlat, sökt och förhoppningsvis hittat jobb, sålt shifferplattor, städat garaget, begärt offerter på renoveringsmaterial, rastat hunden...stolt som en tupp är jag efter allt slit också, NAJSFREDAG! ;D
.
Ska ännu kolla IDOL före jag sluter ögonen för idag.
Imorgon tänker jag befinna mig på Ladyline 10.15 och spinna lite, kanske jomppa lite på Bodyn också. Lätt träning blir det i vilket fall som helst. Senare på kvällen vill jag helst vara på ett dansgolv och SKAKA ROMPPAA, hur det blir med dom planerna återstår dock att se...måste samla ihop ett gäng först höhö ;)
.
Men men, med detta sagt tackar jag för mig. Adios!
Med på noterna
Jajjamen, då man inte kan skilja på september och oktober börjar man nog fundera. Nåja, att jag missade datumet för lördagslöpningen på Öjberget är väl ingen större fara ändå, har ju helst nåt att se framemot sen i oktober ;)
.
Sen är det ju bara skönt att inte behöva planera kring nåt lopp gällande träningen, utan bara köra på känsla. Som gårdagens träningspass på Ladyline - AWESOME ;) Kom dit efter många ärenden på stan och kände mig ganska så slapp egentligen. Tuggade energibars och nötter jag köpt på vägen dit typ och funderade när tröttheten skulle ge med sig.
.
Efter att ha suttit och läst Vasabladet i massagestolen i ca 45minuter gick jag till slut och bytte om, tog en lapp till Bodyn och ställde mig därefter på löpbandet. En lätt progressiv länk på 30minuter fick fungera som väckning, och vilka under den gjorde! Body-passet var superkul även om jag fick min svaghet i armar och överkropp bekräftat återigen :P Men ja, lyfta skrot är inte min grej, så är det bara!
.
Efteråt hoppade jag på crosstrainern ca 10minuter för att maskineriet inte skulle bli kallt och därefter hoppade jag på spinningcykeln. 45 minuter med ben som bara ville ha mer mer och mer! Helt underbar feelis. Trots att jag inte äger någon fungerande pulsklocka än kan jag med säkerhet lova att pulsen var allt annat än låg haha. Såg stjärnor mot slutet då jag spurtade bort de sista krafterna och efter att passet var slut fick jag sitta ett bra tag och trampa för att få bort all mjölksyra jag samlat på mig. Lovely! En lång strech på det och torsdagsträningen var komplett!
.
Nu sitter jag och funderar över dagen idag. Långlänk eller något åt det håller låter allra mest lockande. Skulle dock helst springa på lite nya ställen och se något annat än samma vanliga vägar här i Malax. Har kikat lite på Öjbergets spårutbud men är ändå osäker. Mitt lokalsinne brukar inte räcka ens åt motionsslingor och att springa i cirklar utan att hitta ut är ju ingen hit precis...
Ledigheten fortsätter
Nästan så man knappt fattar det själv.
Sitta uppe så länge man vill, stiga upp när man känner för det, träna vilken tid på dygnet som helst, äta när man själv vill, planera sin dag helt enligt egen feelis...nästan så man känner sig bortskämd! Inget jobb på ett tag, ingen skola som kommer i vägen, inga möten, inga tider att pass alls! I'm in heaven!
Idag har jag mest bara slappat, hittills iaf.
Ikväll kör vi hårt på Ladyline. Löparbenen ställs alltså in på viloläge och istället får spinninglåren jobba! Funderar också på att klämma in lite Body-jomppa före. Funktionell träning och träning av HELA kroppen framförallt, tenderar ju vara min svaga sida så det skulle verkligen vara behövligt.
Imorgon blir det sen en lättare träningsdag igen för att kunna köra järnet på lördag!
Men so long!
Skit"milen"
För ett tag sen läste jag nånstans om någon som hade haft ett s.k. "skitmilen-pass". Minns inte var längre då jag läser så himla många bloggar men anyway, det var det inlägget jag tänkte på under dagens löptur...
Blåst, och allmänt trist väder. En puls som var allt annat än behaglig. Skum känsla i benen. Ett riktigt skit"mila"-pass på dryga 12 km med andra ord haha :P
Det var först sen då jag kom hem som jag förstod varför pulsen var lite väl stegrad. Tempot tempot...Mina ben förstår inte det här med återhämtningsjoggar och lugna länkar. Istället pinnar dom på och utan pulsklocka eller vanligt klocka ens har jag ingen aning om vad benen sysslar med före jag kommit hem :P
Nåväl, imorgon blir det hursomhelst löpfritt. Känner ömma punkter i lårmusklerna, knäna och vaderna. Dags att spänna fast skorna i cykelpedalerna med andra ord! På lördag löper jag någonstans i Sundomskogar, då ska benen vara i skick och därmed basta!
Blåst, och allmänt trist väder. En puls som var allt annat än behaglig. Skum känsla i benen. Ett riktigt skit"mila"-pass på dryga 12 km med andra ord haha :P
Det var först sen då jag kom hem som jag förstod varför pulsen var lite väl stegrad. Tempot tempot...Mina ben förstår inte det här med återhämtningsjoggar och lugna länkar. Istället pinnar dom på och utan pulsklocka eller vanligt klocka ens har jag ingen aning om vad benen sysslar med före jag kommit hem :P
Nåväl, imorgon blir det hursomhelst löpfritt. Känner ömma punkter i lårmusklerna, knäna och vaderna. Dags att spänna fast skorna i cykelpedalerna med andra ord! På lördag löper jag någonstans i Sundomskogar, då ska benen vara i skick och därmed basta!
Det där med löpsug så in i **
Sista arbetsdagen för en tid framöver måste firas inte sant?
Och firar man Alisa-style är det löpskorna som gäller. Jag lovar, jag har nog annat i huvudet också men idag var löpsuget STARKT kan jag lova.
Benen och kroppen då. Ja, igår på attacken och spinningen kändes fysiken allt annat än redo för någon genomkörare. Därav tog jag det förhållandevis lugnt. Det gav extra explosioner idag istället. Pyramidintervaller som hette duga fick det bli på gymmets löpband. Lite oseriöst gymmande också, bara för att...men ja. Ingenting känns speciellt viktigt efter ett grymt löppass, det är bara så. Löpning är livet! Håll bara tummarna för att jag får hålla mig skadefri. Isåfall väntar mitt livs grymmaste höst, vinter och vår!! Jag är SÅ REDO för nya utmaningar! Mer om detta senare...
Och firar man Alisa-style är det löpskorna som gäller. Jag lovar, jag har nog annat i huvudet också men idag var löpsuget STARKT kan jag lova.
Benen och kroppen då. Ja, igår på attacken och spinningen kändes fysiken allt annat än redo för någon genomkörare. Därav tog jag det förhållandevis lugnt. Det gav extra explosioner idag istället. Pyramidintervaller som hette duga fick det bli på gymmets löpband. Lite oseriöst gymmande också, bara för att...men ja. Ingenting känns speciellt viktigt efter ett grymt löppass, det är bara så. Löpning är livet! Håll bara tummarna för att jag får hålla mig skadefri. Isåfall väntar mitt livs grymmaste höst, vinter och vår!! Jag är SÅ REDO för nya utmaningar! Mer om detta senare...
Evighetsmaskineriet tickar vidare
Okej, jag erkänner.
Ett halvmarathon och en helkväll på dansgolvet senare blir även mina ben möra, stela och sega. Men ändå finns kraften, lusten och energin där. Jag kan inte skatta mig lycklig nog för det. Min kropp är fantastisk på alla sätt och vis och den tar mig på de mest otroliga äventyr.
Idag förstod jag dock att låta mina bägge hjärnhalvor styra lite och koppla på viloknappen. Löpsuget fick istället stillas med en liten återhämtningsjogg och annat som lätt skjuts åt sidan under mina träningsperioder. Bålstabilitet, massage, strech och kroppspeeling är bara några exempel på sådant jag sällan hittar tid för, även om det gör underverk då det väl blir utfört.
Vårt lilla hus fick sig också en liten genomgång med städtrasan och dammsugaren, likaså fick vårt kylskåp påfyllning. Det går åt MÄNGDER med mat om man bor med lilla mig kan jag lova, därför är det också oftast jag som handlar och håller koll på att allt jag anser vara nödvändigt i matväg alltid finns till hands.
Imorgon väntar en ny arbetsvecka. För min del blir den kort, måndag och tisdag. Sen är jag ledig för en tid framöver. Ska bli skönt. Har saknat känslan av att ej behöva stiga upp på morgnarna. Lika mycket har jag saknat suget att vakna till en ny morgon då man vet att man har en morgonträning inplanerad. En morgonträning som inte behöver stressas bort utan som istället får räcka precis så länge kroppen och knoppen njuter av den.
En liten Åboresa finns också i bakhuvudet eftersom saknaden av pojkvännen småningom bara växer sig allt starkare även om han for först igår. Hur stor den kommer vara vid veckans slut vill jag inte ens tänka på. Distansförhållanden är inte världens enklaste grej precis.
Som tur är har man ändå så mycket annat här i Österbotten att stödja sig mot. Träningen och löpningen spelar en enormt stor roll då det gäller detta, likaså de vänner och bekanta som lämnat kvar här i trakterna. Även jobbet ger livet ett mervärde och detsamma gäller min lilla familj som består av mig, min mor och Fia. Med andra ord kommer även denna prövning gå finfint. Jag är bergssäker! :)
Ett halvmarathon och en helkväll på dansgolvet senare blir även mina ben möra, stela och sega. Men ändå finns kraften, lusten och energin där. Jag kan inte skatta mig lycklig nog för det. Min kropp är fantastisk på alla sätt och vis och den tar mig på de mest otroliga äventyr.
Idag förstod jag dock att låta mina bägge hjärnhalvor styra lite och koppla på viloknappen. Löpsuget fick istället stillas med en liten återhämtningsjogg och annat som lätt skjuts åt sidan under mina träningsperioder. Bålstabilitet, massage, strech och kroppspeeling är bara några exempel på sådant jag sällan hittar tid för, även om det gör underverk då det väl blir utfört.
Vårt lilla hus fick sig också en liten genomgång med städtrasan och dammsugaren, likaså fick vårt kylskåp påfyllning. Det går åt MÄNGDER med mat om man bor med lilla mig kan jag lova, därför är det också oftast jag som handlar och håller koll på att allt jag anser vara nödvändigt i matväg alltid finns till hands.
Imorgon väntar en ny arbetsvecka. För min del blir den kort, måndag och tisdag. Sen är jag ledig för en tid framöver. Ska bli skönt. Har saknat känslan av att ej behöva stiga upp på morgnarna. Lika mycket har jag saknat suget att vakna till en ny morgon då man vet att man har en morgonträning inplanerad. En morgonträning som inte behöver stressas bort utan som istället får räcka precis så länge kroppen och knoppen njuter av den.
En liten Åboresa finns också i bakhuvudet eftersom saknaden av pojkvännen småningom bara växer sig allt starkare även om han for först igår. Hur stor den kommer vara vid veckans slut vill jag inte ens tänka på. Distansförhållanden är inte världens enklaste grej precis.
Som tur är har man ändå så mycket annat här i Österbotten att stödja sig mot. Träningen och löpningen spelar en enormt stor roll då det gäller detta, likaså de vänner och bekanta som lämnat kvar här i trakterna. Även jobbet ger livet ett mervärde och detsamma gäller min lilla familj som består av mig, min mor och Fia. Med andra ord kommer även denna prövning gå finfint. Jag är bergssäker! :)
Halvmarathon check!
Oj vilken 21.1 kilometers resa! WOW!
Jag är så inte optimal, jag vet.
På tok för mycket träning egentligen, lite för hårt oftast, inte alls grenspecifikt för den delen heller.
Helt som det faller mig in bara liksom.
Sen adderar vi lite skador på det och ett heltidsjobb där man går och står 8h/dag.
Jaa, igår då jag satt på spinningcykeln och trampade med världens segaste ben efter en lång arbetsvecka och därefter testsprang på löpbandet var jag nog allt annat än säker på om jag alls skulle komma till starten idag. Jag hade en sjuk vad, en trött kropp och ett slitet psyke att tampas med. Allt talade för att skita i det hela, anmäla sig till något annat längre fram kanske.
Men ändå, vilka argument jag än lade fram var allt bara dumma bortförklaringar och ursäkter i mina öron. Kom igen nu din mes, tänkte jag. 21.1 km går av bara farten, oavsett om din fysik funkar eller inte. Vila och rehabilitering har du nog tid med efteråt!
Så ni förstår kanske att en lite halvskraj Alisa hämtade sin nummerlapp på förmiddagen och fäste tidtagningschipet på benet. Alla andra såg så himla starka, proffsiga och snabba ut. Själv hade man inte ens en fungerande pulsklocka att sätta på sig, än mindre fullt fungerande ben. Great!
Nåväl. Startskottet gick kl.13 och jag pinnade iväg. Massa massa folk, ben och fötter. Fyfan vad störande tänkte jag. Jag vill ha luftrum framför mig!! Skönt då det ändå blev glesare mellan löparna längre fram. Hursomhelst var fiilisen på topp. Kroppen och benen kändes pigga. Någon sjuk vad kände jag aldrig och då jag inte hade någon pulsklocka att se på hade jag bara känslan att gå på. Och den var BRA!
Första vätskestationen 3,5km kom på ett ögonblick, andra likaså...sen sprang vi plötsligt vid havet. Och sen: Oh shit, varvning, redan?? Och jag som i början tänkte: "om jag bara kommer runt ett varv går det andra av bara farten, bara att beta ner kilometrarna liksom"...nu var jag ju här! Shitpomfritt!
Tugga tugga mera asfalt. Benen var fortfarande pigga. Tempot lite högt kanske...eller vafan, känns det bra ÄR det bra, bara att fortsätta. Sista tre kilometrarna fick bli min spurt. Och sista kilometern, då kände jag mig mer som Usain Bolt än någon marathonlöpare. Benen bar och lyckan var enorm. Här kommer man spurtandes då man knappt tänkte komma till start dagen före!
Tiden? Tjaa...1.45 typ...J*VLIGT GRYMT med tanke på förutsättningarna. 10:e dam i min klass av typ 70+...så jag är NÖJD. Jäkligt STOLT och sen också lite fundersam....vad skulle hända om jag i fortsättningen skulle satsa på mer grenspecifik träning, införa vilodagar i mitt schema och planera min träning ordentligt? Skulle väl förmodligen explodera av energi till att börja med för dessa ben är minsann vana att jobba hårt och leverera, vila är för mesar höhhö ;) Nej men för all del gott folk, ta mig med en nypa salt. Jag är glad, nöjd och endorfinfylld!
Inatt fortsätter festen på Oliver's Inn, see ya! :D
Jag är så inte optimal, jag vet.
På tok för mycket träning egentligen, lite för hårt oftast, inte alls grenspecifikt för den delen heller.
Helt som det faller mig in bara liksom.
Sen adderar vi lite skador på det och ett heltidsjobb där man går och står 8h/dag.
Jaa, igår då jag satt på spinningcykeln och trampade med världens segaste ben efter en lång arbetsvecka och därefter testsprang på löpbandet var jag nog allt annat än säker på om jag alls skulle komma till starten idag. Jag hade en sjuk vad, en trött kropp och ett slitet psyke att tampas med. Allt talade för att skita i det hela, anmäla sig till något annat längre fram kanske.
Men ändå, vilka argument jag än lade fram var allt bara dumma bortförklaringar och ursäkter i mina öron. Kom igen nu din mes, tänkte jag. 21.1 km går av bara farten, oavsett om din fysik funkar eller inte. Vila och rehabilitering har du nog tid med efteråt!
Så ni förstår kanske att en lite halvskraj Alisa hämtade sin nummerlapp på förmiddagen och fäste tidtagningschipet på benet. Alla andra såg så himla starka, proffsiga och snabba ut. Själv hade man inte ens en fungerande pulsklocka att sätta på sig, än mindre fullt fungerande ben. Great!
Nåväl. Startskottet gick kl.13 och jag pinnade iväg. Massa massa folk, ben och fötter. Fyfan vad störande tänkte jag. Jag vill ha luftrum framför mig!! Skönt då det ändå blev glesare mellan löparna längre fram. Hursomhelst var fiilisen på topp. Kroppen och benen kändes pigga. Någon sjuk vad kände jag aldrig och då jag inte hade någon pulsklocka att se på hade jag bara känslan att gå på. Och den var BRA!
Första vätskestationen 3,5km kom på ett ögonblick, andra likaså...sen sprang vi plötsligt vid havet. Och sen: Oh shit, varvning, redan?? Och jag som i början tänkte: "om jag bara kommer runt ett varv går det andra av bara farten, bara att beta ner kilometrarna liksom"...nu var jag ju här! Shitpomfritt!
Tugga tugga mera asfalt. Benen var fortfarande pigga. Tempot lite högt kanske...eller vafan, känns det bra ÄR det bra, bara att fortsätta. Sista tre kilometrarna fick bli min spurt. Och sista kilometern, då kände jag mig mer som Usain Bolt än någon marathonlöpare. Benen bar och lyckan var enorm. Här kommer man spurtandes då man knappt tänkte komma till start dagen före!
Tiden? Tjaa...1.45 typ...J*VLIGT GRYMT med tanke på förutsättningarna. 10:e dam i min klass av typ 70+...så jag är NÖJD. Jäkligt STOLT och sen också lite fundersam....vad skulle hända om jag i fortsättningen skulle satsa på mer grenspecifik träning, införa vilodagar i mitt schema och planera min träning ordentligt? Skulle väl förmodligen explodera av energi till att börja med för dessa ben är minsann vana att jobba hårt och leverera, vila är för mesar höhhö ;) Nej men för all del gott folk, ta mig med en nypa salt. Jag är glad, nöjd och endorfinfylld!
Inatt fortsätter festen på Oliver's Inn, see ya! :D
Att ta mig dit och att ta mig runt!
Rubriken talar ganska bra för sig själv gällande dagens halvmarathon i Vasa.
Min vad är inte i skick. Vet inte var felet ligger men nånting bråkar därinne i min tvärstrimmiga muskulatur. Ömt då jag trycker och känner, blåmärken som uppenbarar sig ena dagen, försvinner nästa, ont då jag strechar och svullet om jag stått länge och haft sockkanten över det sjuka stället...ändå känns 21.1 km inte helt omöjligt. Det kan gå. Visst, det kan skita sig också, REJÄLT! Men då jag planerat in nånting måste jag också genomföra det. Annars går jag sönder av att jag harmar ihjäl mig istället...
Skit bara att hela 21.1 km ska gå på en asfalterad bana.
Mina ben kommer så hata mig efter målgång!
En annan utmaning är att ta sig till Karlsplan också. Aldrig varit där förut så får se får se. Enligt mitt (obefintliga) lokalsinne borde det vara herrans enkelt men verkligheten kan ju vara en annan också.
Men hej, nu ska jag sluta tänka pessimistiska tankar denna lördagmorgon.
Istället skall jag lägga på smajlet och tänka positivt. Kl 13 idag står jag (förhoppningsvis) med ett stort gäng galna löparnördar som precis som jag älskar att diskutera löptider, utrustning, flow och framtida mål. It's gonna be awesome, med eller utan optimala förutsättningar!
Min vad är inte i skick. Vet inte var felet ligger men nånting bråkar därinne i min tvärstrimmiga muskulatur. Ömt då jag trycker och känner, blåmärken som uppenbarar sig ena dagen, försvinner nästa, ont då jag strechar och svullet om jag stått länge och haft sockkanten över det sjuka stället...ändå känns 21.1 km inte helt omöjligt. Det kan gå. Visst, det kan skita sig också, REJÄLT! Men då jag planerat in nånting måste jag också genomföra det. Annars går jag sönder av att jag harmar ihjäl mig istället...
Skit bara att hela 21.1 km ska gå på en asfalterad bana.
Mina ben kommer så hata mig efter målgång!
En annan utmaning är att ta sig till Karlsplan också. Aldrig varit där förut så får se får se. Enligt mitt (obefintliga) lokalsinne borde det vara herrans enkelt men verkligheten kan ju vara en annan också.
Men hej, nu ska jag sluta tänka pessimistiska tankar denna lördagmorgon.
Istället skall jag lägga på smajlet och tänka positivt. Kl 13 idag står jag (förhoppningsvis) med ett stort gäng galna löparnördar som precis som jag älskar att diskutera löptider, utrustning, flow och framtida mål. It's gonna be awesome, med eller utan optimala förutsättningar!
